Nu känner jag att jag inte klarar mer. Nu har jag gett det en chans. Försökt i 1 ½ månad och idag var jag så nära till gråten när jag gick från dagis. Visst jag kanske är extra blödig eftersom jag är gravid men nej det kan inte bara vara det. I början av Augusti bytte jag förskola för båda mina barn eftersom Pysslingen hade byggt en helt ny förskola i Vendelsö Hage. Pysslingen har ju ett väldigt gott rykte om sig så jag kände att jag ville ha dom på ett grymt dagis.
Så de bytte, men det första jag upptäckte var stelheten mellan fröknar och barn. Snittåldern på fröknarna är väldigt hög men det borde inte spela någon roll om de har barnasinnet kvar, vilket jag tycker de borde ha om de ska jobba på dagis.
Mina barn har nu gått där i 1 ½ månad och varje morgon vi ska gå dit så gråter de floder hela vägen och sen vill de Verkligen inte att jag ska gå.
Det man ska veta om mina barn är att Gustav är snart 5 och Elvira är 3 och de har aldrig och jag menar aldrig någongång varit ledsna på detta sätt när man lämnar dem på dagis, hos barnvakter eller någon annanstans förut. Det har ÄLSKAT dagis, sprungit i förväg och knappt sagt hej då. Inte ens under inskolningen på gamla dagiset var de ledsna när vi gick. de undrade mest varför vi var där. De är alltid så öppna mot nya människor och tycker det är kul. Men något med kemin och allt på detta dagis fungerar verkligen inte och jag vet varken ut eller in.
Jag kommer snart inte kunna lämna barnen utan att börja gråta, för det är så hjärtskärande.
Alla säger att det går över det går över. Men det är svårt när han inte känner att han kan ty sig till en fröken och inte hittar kompisar. det har ändå gått 6 veckor. Det är en lång tid, och det här är inte likt mina barn.
Så nu har jag efter mycket övervägande fram och tillbaka beslutat att försöka få tillbaka dem till det gamla dagiset trots att jag hade småsaker som jag inte var nöjd med där. Det viktiga är att Barnen var nöjda där och älskade fröknarna och kompisarna.
Hoppas bara det går bra.
