Då har man kommit hem från sjukhuset. Elvira har varit så exemplariskt duktig på sjukhuset med alla blodprover och sladdar som hon haft på sig från topp till tå. Så stolt över min lilla flicka. Nu har de äntligen satt diagnos och det är nu 100% epilepsi. Så nu har hon sats in på medicin som hon ska ta morgon och kväll. Vi startade medicineringen igår och vissa primära biverkningar har vi redan fått vara med om såsom trötthet, lättretlighet och humörsvängningar. Det sista kan vara rätt komiskt, för i ena stunden sitter hon och skrattar till att i nästa blir arg och slåss. Men dessa biverkningar går över säger dom. En annan är att de antingen kan få ökad eller nedsatt aptit, Elvira vill typ inte äta alls, så vi får se hur det går. Huvudsaken är att vi slipper fler anfall, för trots att man varit med om det ett par gånger, man far förberedd och visste redan att epilepsi formodligen var det elvira hade så var det så jobbigt igår när de kom med en slutgiltig och fastställd diagnos. Kunde inte hejda tårarna som bara rann hejdlöst. De satt och berättade om hur medicinen skulle ges, hur ofta, uppföljningar, info att tänka på när hon äter medicinen och allmännt tänka på kring sjukdomen och jag bara satt och frös och tillslut fick jag sån migrän att jag fick be doktotn att gå. Jag kunde inte lyssna mer. Rätt konstogt egentligen eftersom jag visste om det innan och att vi egentligen bara väntade på att läkarna skulle komma fram till det till 100%. Men man kan ju inte styra över känslorna. Enda jag kan tänka är varför min lilla flicka. Men jag är glad att hon inte har något allvarligare som är livshotande. Den här sjukdomen dödar ju inte tack och lov. Men ändå.
Jag rekomenderar inte att ligga länge på sjukhus. För HJÄLP vad tråkiga rummet är. Och man får inte vistas utanför rummen. Elvira vart lite rastlös då och då och man försökte roa henne. Men vaddå på en barnavdelning kan man väl piffa upp rummen lite grann. Snälla rara, så det blir lite kul för dom att ligga där. Men men nu är vi hemma igen och det är ingenting som slår att vara hemma =)
Men lilla Gumman!! Förstår att det är jobbigt fast en diagnos är ju en förutsättning för att kunna sätta in rätt behandling! Hoppas allt blir bättre nu..
SvaraRaderaKram